Nyheter från Frontlinjen.
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I,
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.
~ Robert Frost
Johannes har flyttat hit.
En nyhet från Bagdad, ett hån mot sunt förnuft
Göteborg
Luftpussar
Självförakt
Englewood, USA. Edmonton, Canada... ALASKA!
I was thinking of Emma the other day. Is she in college now? She might want to come to the US before she gets involved in a career. She could stay with us for awhile if she wanted to. It could be a great experience for her. You mentioned that she loves to travel.
Hope all is well.
Lisa
Norge 2010
Alla klichéer om att vara ung och dum och förälskad i livet.
Älskad av livet.
All saknad och all längtan och allt det vi ångrar att vi aldrig gjorde.
Och all den vackra sorg vi aldrig tillät oss själva att känna.
Hope there's someone who will take care of me
7 Deathly sins
Nu har jag jobbat i 2 dygn av fyra. Bakat paj och pannacotta, lagt upp oräkneliga antal sallader, förätter och desserter på stora, vita fat. Och när jag kommer hem är det enda jag vill göra att laga ännu mer mat.
Jag hetsäter igen. Allt jag kan komma över. Kött, fisk, grönsaker, sötsaker. Rabarberpaj med kolabotten och veniljglass. Yoghurtpannacotta med limereducering och färska hallon. Jordgubbar, bigaråer, purpurfärgade persikor och kyligt krispiga sommaräpplen.
Jag mår illa igen. Över min egen oförmåga till måttfullhet.
Can I have this dance?
Du tog mina händer, sa att jag var det vackraste som hänt dig.
Och jag vet
att jag aldrig
var...
Aldrig kommer
att bli...
Jag skadar mig själv. Igen.
Spenderar timmar på ett dammigt badrumsgolv i någon förort någonstans utanför Göteborg. Jag minns inte längre var. Inspekterar varenda millimeter av min nakna hud. Rör vid de ställen där ångesten tar fäste. Mina axlar. Min mage. mitt bröst. Mina trasiga knän.
Men jag vet.
Jag vet att jag aldrig
var...
Och Aldrig.
ALDRIG kommer att
bli...
Alone on the Pavement
Det är att reagera instinktivt. Som den naturliga intuition som säger oss att springa från rovdjuret. Oundvikligen dras jag till dig. Gång på gång på gång på gång. Kommer du alltid att hålla den delen av mitt hjärta? Kommer den alltid att fattas mig?
Jag lämnar staden för skärgården och kommer inte tillbaka igen förrän i höst. Jag vet inte om det här är rätt beslut. Det enda jag vet är att jag kommer att sakna DIG, igen... Och alltid.
Men vi har ju Norge att dela. I våra hjärtan och med all vår intensiva längtan.
Jag älskar dig.
Nu: Chet Baker och jag har aldrig varit kär förut.
"What am I supposed to do when the best part of me was always you,
And what am I supposed to say when I'm all choked up and you're okay" ~ The Script
Juni 18, 2010
Årets första bad.
Jag är sen i år. Jag som alltid brukade vara i vattnet innan isen hunnit smälta.
Jag granskade tveksamt mina tjugo år i vågorna.
Tog ett par försiktiga steg utåt och ett extra djupt andetag när vattnet nådde magen.
ett simtag. Två simtag. Tre simtag.
Jag kan det här. Än så länge klarar jag hålla huvudet ovan ytan.
He said "all men will be sailors then
until the sea shall free them" ~ Leonard Cohen
Så skimrande var aldrig havet
och stranden aldrig så befriande,
fälten, ängarna och träden, aldrig så vackra
och blommorna aldrig så ljuvligt doftande
som när du gick vid min sida
mot solnedgången, aftonen den underbara,
då dina lockar dolde mig för världen,
medan du dränkte alla mina sorger,
älskling,
i din första kyss.
Idag vill jag vara Evert.
A breath of air
Femtusen timmar i din säng
och allt du kan säga är
hej
och jag faller inte lika lätt
faller inte lika lätt
faller
inte
lika lätt
utan dig kan jag inte annat än hata mig själv
i mina drömmar
och i verkligheten
min otillräcklighet
min brist på självdisciplin
och
min brist
på luft
jag kan inte andas
bara hoppas på en bättre morgondag
på någon sorts framtid
för annars
vill jag inte leva mer
kan inte ta ett steg till
i dessa skor
för de har blivit för trånga
Jag vill inte resa mig igen
efter nästa fall
stannar jag
på marken
vill inte kämpa mer vill bara
segla iväg
mot horisonten
och måla koltrastar på vita linnedukar
och göra skulpturer i betong
men livet är inte så enkelt
det lärde jag mig tidigt Johannes
så sant
som du är en mördare Johannes
så sant
som du är en mördare
Johannes
Jag vill återvända till grottan
din tillflyktsort
min tillflyktsort
Johannesgrottan
mördargrottan
och alla hemligheter du viskade till vinden
och havet
och förlorade drömmars paradis
Vad hände egentligen med lyckan Johannes?
vad hände egentligen med lyckan?
Nattljud
hur blev vi såhär missanpassade
hur kom vi att bli såhär missnöjda
med oss själva
med vår situation
med våra liv
Jag minns att jag skrek
och att jag kastade något tungt i en vägg
att jag smällde i varenda dörr
och jag minns att du var tyst
Nu sitter jag här igen
med hörlurarna på
musiken på högsta volym
forlorad
stänger ute era höjda röster
er olycka
er trasighet
för jag orkar inte
jag orkar
inte
Here's to you Nicola and Bart
Den kvällen var en av de bästa i hela mitt liv. Jag förstår nu att "favorit i repris" bara är en dålig ursäkt att försöka hitta tillbaka till någonting som aldrig mer kan bli. Medan jag har rest runt jorden och tillbaka. Fallit över kanten i så oändligt många hav. Har du legat här och kämpat för ditt liv. Och sorgen jag känner är inte min att sörja. Jag känner dig inte ens tillräcklig väl för att skicka dig blommor. Men jag tänker på dig. När du låg där jämte mig på asfalten en kväll i juli. Och jag minns hur vi skrattade tills luften tog slut.
Indien,
12 Januari 2010
I gränden bakom vårt hotell bor en kvinna som inte kan använda sina ben.
I konstiga vinklar står de ut ifrån kroppen.
Hon bröt dem en gång for längesedan, kan inte längre komma ihåg hur många år som gått.
Hon bröt dem i en bilolycka och hade inte råd att betala några läkarkostnader.
Så nu sitter hon där, med sina ben i konstiga vinklar och måste släpa sig hem längs gatan.
När natten kommer.
13 Januari 2010
Vi åker genom dimman på någon sorts bro.
överallt finns stegar som leder ned i havet av grått dis.
Vi ser ingenting.
Under broarna kan man urskilja människor kring en eld.
Människor med fattigdom skrivet längs kindbenen.
Med hunger utskuren kring revbenen,
och trötthet mellan de skeva ryggkotorna.
Jag fryser.
En familj möts på en åker. Pappan omfamnar sin son. Håller honom hårt mot bröstet. Sa tätt, sa tätt. Sedan tar han varsamt sin hustrus ansikte i sina smutsiga händer och kysser henne. Lätt och kärleksfullt.
De tar varandra i handen. Mamma, Pappa, Barn, och vandrar iväg över fältet.
För vad gör man när svälten och kylan är en ständig gäst?
Man älskar, man älskar, och älskar.
14 Januari 2010
Allting är så annorlunda här.
På torget i stadens centrum bor en man med oseende ögon.
Han sörjer att människan är ett djur som aldrig lär sig att älska.
Med sina grumliga ögon blickar han ut i dimman varje morgon
och minns en annan tid, innan takten lämnade hans fötter.
Nu är han så tunn att han inte längre har någon skugga.
En natt dricker sig vår chauffor full på indiskt öl och whisky.
Han tar tag i oss och frågar med sin drukna röst:
"If you don't mind..."
"If we don't mind what?"
"me saying you are very beautiful..."
Han lägger armen om mina axlar, trycker ansiktet mot min hals, försöker kyssa mig.
Jag puttar bort honom och skrattar. Låtsas att jag inte förstår.
Gör mig dum, som vanligt.
Vi låser in oss i vår hydda och vågar oss inte ut igen förrän nästa morgon.
Det springer råttor i taket. Jag mår illa, jag vill kräkas.
Allting är så annorlunda här.
15 Januari 2010
Vi sitter i bilen på väg till Delhi. Vår chaufför är gladlynt och pratar högljutt om allt möjligt.
Rosi pratar tillbaka, konverserar. Solen har nästan försvunnit bakom horisonten nu.
Endast en purpurfärgad himmel vittnar om den försvinnande dagen. Jag försöker delta i samtalet,
men misslyckas. Allt jag kan känna är äckel. Den unkna stanken av öl i andedräkten,
en ljummen suck emot min hals.
Jag mår illa igen.
"STANNA BILEN, JAG MåSTE JU FöRFAN KRäKAS".
Utanför bilrutan står en kvinna med sönderbrända armar.
Hon ber om pengar.
"Money, money, money" säger hon och visar på det kraftlösa
barn som hon krampaktigt trycker mot sin barm.
Det är döden som står där, tänker jag.
Den finns i hennes ögon, i det strama partiet kring hennes mun.
I hennes bedjande röst.
"STANNA BILEN, JAG MåSTE JU FöRFAN KRäKAS".
Words are all I have
"ett ynka, pynka J blir kvar
av Jorden, utan orden"
Your crooked minds
Jag måste härifrån. Jag kan inte leva här längre.
Jag måste hitta något nytt.
Åkersberga var aldrig mitt.
Aldrig någonsin att tillhöra dig. Inte ens om sommaren.
In the harbor of Amsterdam there are sailors who die, full of beer and tragedy.
