Där sommaren tar slut
Solen väcker mig extra tidigt den här dagen och jag minns att jag har glömt att dra ned mina trasiga persienner. De lätta strålarna letar sig fram till mitt ansikte (och stryker sömnen ur ögonen) redan klockan tio minuter över sex, men det gör mig ingenting. Jag måste ändå kliva upp och ta mig iväg till jobbet.
Det är kyligt i det tomma huset om morgnarna nu för tiden. Luften är hög och klar. Även om det blir varmt om dagarna skänker mig kvällarna och morgnarna en försäkran om att hösten är på väg, och jag försöker förtvivlat att lapa i mig all sol jag kan. Jag sparar på ljuset och värmen och gömmer dem på en plats i hjärtat som är helt och hållet tillägnat sommaren och dess vackra kvällar.
När jag är ensam känns huset överväldigande stort. Jag klarar inte av att fylla det med kärlek och värme, så som min mamma tycks göra med sin blotta närvaro. Jag saknar ljudet av pappas gitarr och de välvilliga, livsbejakande tonerna från min mammas stilla sång. Jag saknar att känna Flisas mjuka, varma päls mot mina fötter när jag kryper ned i sängen om kvällarna. Och jag saknar att lämna små lappar på köksbordet åt mina sovande föräldrar, när jag smyger iväg till jobbet tidigt om morgnarna.
Att ensamheten kan kännas så stor är någonting jag aldrig tidigare upplevt. Vanligtvis älskar jag ensammorgnar. Att äta frukost i hängmattan och dra täcket lite tätare kring mig. Stereon på högsta volym eller en bok mellan fingrarna. Nu växer tomrummet inom mig och gör mig sjuk. Det växer sig så stort att det känns som om bröstet skall brista och ensamheten sakta sipra ut och förgifta mänskligheten.
Imorgon åker jag till Norge. Förhoppningsvis blir det allt jag någonsin drömt om och lite till.
