JOHANNES THE KILLER

Oroliga nätter. Vaknar i panik.
Så rädd för ensamheten.
Så rädd för tvåsamheten.
Så rädd för livet.

Jag är på flykt. På väg ut och bort. Längtar till nätter på andra sidan jorden, där vintergatan har sitt hem.
Så är det snart dags att lämna ett land där gatorna aldrig brinner men ändå bränns. Känns.

Ögonblicksbild. Pappas svarta rock i kontrast mot världen. Dansande snöflingor som gnistrar i solljuset innan de landar på min näsa. Vi gör snöänglar på isen. Där ligger de nu i den mörka natten, tre änglar som fastnat i tiden. Far och Mor och dotter.

Och aldrig hade jag trott att det skulle vara så svårt. Att lämna.

Jag fick ett brev. Ett riktigt brev med frimärken. För första gången sedan jag var 12 år och hade miljontals brevvänner utspridda över hela landet. Jag läser det, och jag läser det igen. och igen. och igen. Och jag våndas. Sedan låser jag in det i mitt smyckeskrin. Smyckeskrinet gömmer jag omsorgsfullt, längst in i det mörkaste hörnet av vinden, bland spindlar och ihjälfrusna flugor. Där det hör hemma, bland döda ting. Och jag minns. Minns allt det där som var. Och jag hatar dig. För ett 13 år försenat brev. 

Jag vill så gärna hjälpa henne (för 13 år sedan). Den 6 år gamla flickan i den mörka korridoren. Bakom tunga trädörrar på ett smutsigt advokatkontor. Men tiden gick och flickan försvann. Och ibland kan jag minnas precis allt; hennes ögon, hennes hår, hennes händer, hennes knappnäsa. Till och med hennes lukt. Andra dagar är det som om hon aldrig funnits. Då kan jag inte längre erinra mig hennes ansikte. Kan inte känna för henne. Minns inte hur det var att älska henne. Minns bara tomheten. Och dammet. Och korridoren.

På Prisxtra fångas min blick av en flicka med ett särdeles vackert, rött hårsvall. Och jag tänker att fick jag själv bestämma, så skulle mitt hår se ut precis just så.

Med ett sådant hår skulle jag endast gå iklädd skira, rosa balettkjolar och kolsvarta motorcykeljackor. Om dagarna skulle jag gå omkring i "pippi långstrump kängor" med håret slarvigt uppsatt i en knut, och tusentals fräknar över näsryggen. Och om nätterna, i pulserande nattklubbslokaler, skulle jag ha mitt trassliga, röda hår utsläppt, lårhöga skinnstövlar och flörta med kedjerökande ynglingar bakom kajaltunga ögonlock. Jag skulle ha alldeles för lätt att förälska mig i långa, gängliga pojkar och varenda förälskelse skulle träffa mig som en blixt ifrån klar himmel.

En dag skulle jag träffa en ung man med gråa, allvarliga ögon och bottenlösa skrattgropar. Han skulle plantera miljoner fjärilar i min mage och kyssa mig så mjukt som ingen annan. Plötsligt skulle alla andra kärlekar verka meningslösa och jag skulle lämna tiotals nattklubbspojkar efter mig med trasiga hjärtan.

Vi skulle spendera hösten tillsammans. Den vackraste hösten i mitt liv. Och i efterhand skulle jag sakna hans rysligt mjuka händer. När våren kom skulle han lämna mig för en flicka med fantastiska bruna ögon. Och jag skulle helst av allt vilja sluta andas. Det skulle kännas som att träffas av en hagelskur, mitt i hjärtat. Jag skulle sluta äta och stänga in mig på mitt rum med täcket över huvudet. Det skulle ta månader, kanske rent av år att komma över honom. Men en vacker dag skulle jag stiga upp ur sängen och mina ögon skulle vara lite mindre gråtsvullna.

Med tiden skulle jag börja förälska mig i gängliga nattklubbspojkar ígen och varje förälskelse skulle få mig att tappa andan. Men jag skulle känna ett litet styng i hjärtat varje gång någon nämnde hans namn och jag skulle för resten av mitt liv vara extra svag för pojkar med allvarliga ögon och bottenlösa skrattgropar.

Idag funderar jag över alltings förgänglighet. Blommorna har redan börjat vissna och även om solen dröjer sig kvar kan jag känna höstens kyla smyga sig på från alla håll. Sommaren fattas mig redan.

Ibland får jag svårt att andas när jag tänker på allt som gått förlorat. Då kryper jag längst in under mitt skrivbord och väntar på att andan ska fånga mig igen. De finns dock dagar då trycket över bröstet aldrig släpper. Då springer jag. Springer tills musklerna skriker och det svartnar för ögonen. Bara för att vara säker på att jag fortfarande lever. Och det gör jag.

Varje gång.

Hur mycket jag än försöker så kan jag inte förlika mig med att allt, förr eller senare, måste ha ett slut. Att ingenting är beständigt. Ibland vaknar jag mitt i natten med en oupplöslig klump i halsen. Någonting som river i mitt bröst och en olustig känsla av att vara ihålig. Det är som om varenda människa jag en gång älskat och som gått mig förlorad har grävt sig ett hål kring hjärtat. Där finns nu ett tomrum som breder ut sig likt en vallgrav. En vallgrav som hindrar nya människor jag möter från att ta sig allra längst in.

Och sen handlar det som vanligt om dig. Hur du fortfarande hemsöker mitt hjärta efter alla dessa år. Det finns dagar då jag önskar att du hade älskat mig, åtminstone en enda av det oändliga antal månader jag spenderade med hjärtat i halsgropen. Det finns dagar då jag önskar att du hade insett hur varenda millimeter av min hud brukade brinna av längtan. Hur jag brukade sitta instängd på mitt rum flera veckor i sträck och skriva hela romaner om hur mjuk din beröring kändes mot min ryggtavla tidiga junimorgnar. Att du hade insett hur skrämmande svart natten kan bli ibland, när man plötsligt blivit lämnad ensam. Och att det inte bara är i böcker man kan gråta ett världshav.

Solen väcker mig extra tidigt den här dagen och jag minns att jag har glömt att dra ned mina trasiga persienner. De lätta strålarna letar sig fram till mitt ansikte (och stryker sömnen ur ögonen) redan klockan tio minuter över sex, men det gör mig ingenting. Jag måste ändå kliva upp och ta mig iväg till jobbet.

Det är kyligt i det tomma huset om morgnarna nu för tiden. Luften är hög och klar. Även om det blir varmt om dagarna skänker mig kvällarna och morgnarna en försäkran om att hösten är på väg, och jag försöker förtvivlat att lapa i mig all sol jag kan. Jag sparar på  ljuset och värmen och gömmer dem  på en plats i hjärtat som är helt och hållet tillägnat sommaren och dess vackra kvällar.

När jag är ensam känns huset överväldigande stort. Jag klarar inte av att fylla det med kärlek och värme, så som min mamma tycks göra med sin blotta närvaro. Jag saknar ljudet av pappas gitarr och de välvilliga, livsbejakande tonerna från min mammas stilla sång. Jag saknar att känna Flisas mjuka, varma päls mot mina fötter när jag kryper ned i sängen om kvällarna. Och jag saknar att lämna små lappar på köksbordet åt mina sovande föräldrar, när jag smyger iväg till jobbet tidigt om morgnarna.

Att ensamheten kan kännas så stor är någonting jag aldrig tidigare upplevt. Vanligtvis älskar jag ensammorgnar. Att äta frukost i hängmattan och dra täcket lite tätare kring mig. Stereon på högsta volym eller en bok mellan fingrarna. Nu växer tomrummet inom mig och gör mig sjuk. Det växer sig så stort att det känns som om bröstet skall brista och ensamheten sakta sipra ut och förgifta mänskligheten.

Imorgon åker jag till Norge. Förhoppningsvis blir det allt jag någonsin drömt om och lite till.

...Jag blir även påmind om allt det mörka och det svåra. Hur vi alla blev mer eller mindre knäppa det året. Hur en av oss slutade äta och hur en annan tappade livslusten när sommaren tog slut. Jag minns alla sömnlösa nätter, när skymningen stulit det sista dagsljuset och jag delade min sömnlöshet med ensamheten.

Och så var det den där dagen, då du lade dig jämte mig i sängen och viskade om kördbärsdalen, om lägereldarnas och sagornas tid. Om Jonathan och Skorpan och Tengil. Om Jossi, förädaren. Och om den mörka, kalla plats som kallas avundsjukan.

Inatt fick jag ett sms. "Jag tänkte dra någon dålig ursäkt till varför jag inte har hört av mig i sommar, men jag kom inte på någon..." och jag minns plötsligt att jag saknar honom.

Och jag saknar allt det han påminner mig om. Om film och fylla. de allra första cigaretterna. Om Ungdomssynder i svala sommarnätter. Om att skratta sig knäsvag. Om att torka varandras tårar litegrann. Om en sorts lycka, kanske inte beständig, men åtminstone vass.