JOHANNES THE KILLER

Fylla och ångest. Du lyfter luren och fördämningarna spricker. Väggarna rasar och allt som finns är förtvivlan. Det vi aldrig pratar om, det där som förblir osagt, och det som orden inte räcker till att beskriva.

Jag känner din hunger. Jag känner din längtan, din rastlöshet och din sorg. Och den förtär mig. Fullständigt.

Jag är trött på alla banala klischeer och ändå lever jag dem. Ändå är precis lika jävla förbannat förutsägbar som alla andra.

Jag kokar te och skapar en spellista på spotify som jag döper till sorg. För det enda som kan dämpa min oro är te, och musik som jag kan gråta till i timmar. Och även fast jag aldrig haft svårt att hitta orden så sviker de mig när jag behöver dem som bäst.

Du gråter på toaletten. Jag andas i tomheten där du borde sova, bredvid mig i sängen. Sedan gråter jag också, likaså mamma och pappa, fast flera mil bort, ute till havs på en lånad segelbåt. Och alla sörjer vi samma sak. Att vi förlorade varandra någonstans på vägen.