Blindfold
Nu drömmer jag om gångna vintrar. Om långa luggar under tjocka yllemössor och om mjuka vinterhimmelsögon. Om ett sammetsvart mörker som sänker sig över världen likt ett balsam för alla sömnlösa själar. Jag drömmer om barnaskratt i hackstabacken och frostbitna äppelkinder. Om allra hjärtans kär. Lilla livet, lilla döden. Och så, förståss, hur du kämpade för livet under isen en decembernatt.
Det var vintern 2006 och jag tänkte bara på mig själv. Upptagen av mitt eget brustna hjärta. Tills du en dag slog näven i bordet och sade att du inte orkade längre, att du var trött på allt mitt tjat om hur fantastisk han var. Och då plötsligt förstod jag allt. Jag lyfte blicken och det stod skrivet där, i dina ögon, svart på vitt. Lilla livet, lilla döden. Allra hjärtans kär.
Jag visste med ens att min sorg även var din sorg. Att när jag föll så med mig föll du. Att jag inte längra bara var den bestulna utan även tjuven i dramat. För någonstans, på något sätt hade jag lyckats knycka något som tillhörde dig. Och i den stunden ville jag inget hellre än att fly. Lösas upp i mina minsta beståndsdelar och lämna jordeytan för all framtid. Bli en del av en avlägsen galax någonstans i yttre oändligheten.
Jag mötte ostadigt din hungrande, sårade blick, insåg att jag inte kunde lämna dig. Att jag inte kunde fly, att jag inte kunde fortsätta stampa på ditt redan blödande hjärta. så jag tog din vantbeklädda hand i min och sade med darrande röst:
"Jag älskar dig, du är min bästa vän, det allra finaste jag har. Men det du vill ha, kommer jag aldrig att kunna ge dig."
Än idag drömmer jag om den natten. Allt det som kunde blivit våra liv. Än idag önskar jag att jag kunnat älska dig tillbaka på samma sätt, kunnat ge dig allt. För vi hade varit så förfärligt fina tillsammans och min hand passar så rysligt bra i din.
Men allra hjärtans kär, hjärtat är en hjärtlös jägare.
Det var vintern 2006 och jag tänkte bara på mig själv. Upptagen av mitt eget brustna hjärta. Tills du en dag slog näven i bordet och sade att du inte orkade längre, att du var trött på allt mitt tjat om hur fantastisk han var. Och då plötsligt förstod jag allt. Jag lyfte blicken och det stod skrivet där, i dina ögon, svart på vitt. Lilla livet, lilla döden. Allra hjärtans kär.
Jag visste med ens att min sorg även var din sorg. Att när jag föll så med mig föll du. Att jag inte längra bara var den bestulna utan även tjuven i dramat. För någonstans, på något sätt hade jag lyckats knycka något som tillhörde dig. Och i den stunden ville jag inget hellre än att fly. Lösas upp i mina minsta beståndsdelar och lämna jordeytan för all framtid. Bli en del av en avlägsen galax någonstans i yttre oändligheten.
Jag mötte ostadigt din hungrande, sårade blick, insåg att jag inte kunde lämna dig. Att jag inte kunde fly, att jag inte kunde fortsätta stampa på ditt redan blödande hjärta. så jag tog din vantbeklädda hand i min och sade med darrande röst:
"Jag älskar dig, du är min bästa vän, det allra finaste jag har. Men det du vill ha, kommer jag aldrig att kunna ge dig."
Än idag drömmer jag om den natten. Allt det som kunde blivit våra liv. Än idag önskar jag att jag kunnat älska dig tillbaka på samma sätt, kunnat ge dig allt. För vi hade varit så förfärligt fina tillsammans och min hand passar så rysligt bra i din.
Men allra hjärtans kär, hjärtat är en hjärtlös jägare.
Kommentarer
Trackback
