Emma Cecilia
På Prisxtra fångas min blick av en flicka med ett särdeles vackert, rött hårsvall. Och jag tänker att fick jag själv bestämma, så skulle mitt hår se ut precis just så.
Med ett sådant hår skulle jag endast gå iklädd skira, rosa balettkjolar och kolsvarta motorcykeljackor. Om dagarna skulle jag gå omkring i "pippi långstrump kängor" med håret slarvigt uppsatt i en knut, och tusentals fräknar över näsryggen. Och om nätterna, i pulserande nattklubbslokaler, skulle jag ha mitt trassliga, röda hår utsläppt, lårhöga skinnstövlar och flörta med kedjerökande ynglingar bakom kajaltunga ögonlock. Jag skulle ha alldeles för lätt att förälska mig i långa, gängliga pojkar och varenda förälskelse skulle träffa mig som en blixt ifrån klar himmel.
En dag skulle jag träffa en ung man med gråa, allvarliga ögon och bottenlösa skrattgropar. Han skulle plantera miljoner fjärilar i min mage och kyssa mig så mjukt som ingen annan. Plötsligt skulle alla andra kärlekar verka meningslösa och jag skulle lämna tiotals nattklubbspojkar efter mig med trasiga hjärtan.
Vi skulle spendera hösten tillsammans. Den vackraste hösten i mitt liv. Och i efterhand skulle jag sakna hans rysligt mjuka händer. När våren kom skulle han lämna mig för en flicka med fantastiska bruna ögon. Och jag skulle helst av allt vilja sluta andas. Det skulle kännas som att träffas av en hagelskur, mitt i hjärtat. Jag skulle sluta äta och stänga in mig på mitt rum med täcket över huvudet. Det skulle ta månader, kanske rent av år att komma över honom. Men en vacker dag skulle jag stiga upp ur sängen och mina ögon skulle vara lite mindre gråtsvullna.
Med tiden skulle jag börja förälska mig i gängliga nattklubbspojkar ígen och varje förälskelse skulle få mig att tappa andan. Men jag skulle känna ett litet styng i hjärtat varje gång någon nämnde hans namn och jag skulle för resten av mitt liv vara extra svag för pojkar med allvarliga ögon och bottenlösa skrattgropar.
