Dirt in the ground
Idag funderar jag över alltings förgänglighet. Blommorna har redan börjat vissna och även om solen dröjer sig kvar kan jag känna höstens kyla smyga sig på från alla håll. Sommaren fattas mig redan.
Ibland får jag svårt att andas när jag tänker på allt som gått förlorat. Då kryper jag längst in under mitt skrivbord och väntar på att andan ska fånga mig igen. De finns dock dagar då trycket över bröstet aldrig släpper. Då springer jag. Springer tills musklerna skriker och det svartnar för ögonen. Bara för att vara säker på att jag fortfarande lever. Och det gör jag.
Varje gång.
Hur mycket jag än försöker så kan jag inte förlika mig med att allt, förr eller senare, måste ha ett slut. Att ingenting är beständigt. Ibland vaknar jag mitt i natten med en oupplöslig klump i halsen. Någonting som river i mitt bröst och en olustig känsla av att vara ihålig. Det är som om varenda människa jag en gång älskat och som gått mig förlorad har grävt sig ett hål kring hjärtat. Där finns nu ett tomrum som breder ut sig likt en vallgrav. En vallgrav som hindrar nya människor jag möter från att ta sig allra längst in.
Och sen handlar det som vanligt om dig. Hur du fortfarande hemsöker mitt hjärta efter alla dessa år. Det finns dagar då jag önskar att du hade älskat mig, åtminstone en enda av det oändliga antal månader jag spenderade med hjärtat i halsgropen. Det finns dagar då jag önskar att du hade insett hur varenda millimeter av min hud brukade brinna av längtan. Hur jag brukade sitta instängd på mitt rum flera veckor i sträck och skriva hela romaner om hur mjuk din beröring kändes mot min ryggtavla tidiga junimorgnar. Att du hade insett hur skrämmande svart natten kan bli ibland, när man plötsligt blivit lämnad ensam. Och att det inte bara är i böcker man kan gråta ett världshav.
