Duett
Jag fick ett brev. Ett riktigt brev med frimärken. För första gången sedan jag var 12 år och hade miljontals brevvänner utspridda över hela landet. Jag läser det, och jag läser det igen. och igen. och igen. Och jag våndas. Sedan låser jag in det i mitt smyckeskrin. Smyckeskrinet gömmer jag omsorgsfullt, längst in i det mörkaste hörnet av vinden, bland spindlar och ihjälfrusna flugor. Där det hör hemma, bland döda ting. Och jag minns. Minns allt det där som var. Och jag hatar dig. För ett 13 år försenat brev.
Jag vill så gärna hjälpa henne (för 13 år sedan). Den 6 år gamla flickan i den mörka korridoren. Bakom tunga trädörrar på ett smutsigt advokatkontor. Men tiden gick och flickan försvann. Och ibland kan jag minnas precis allt; hennes ögon, hennes hår, hennes händer, hennes knappnäsa. Till och med hennes lukt. Andra dagar är det som om hon aldrig funnits. Då kan jag inte längre erinra mig hennes ansikte. Kan inte känna för henne. Minns inte hur det var att älska henne. Minns bara tomheten. Och dammet. Och korridoren.
