Indien,
12 Januari 2010
I gränden bakom vårt hotell bor en kvinna som inte kan använda sina ben.
I konstiga vinklar står de ut ifrån kroppen.
Hon bröt dem en gång for längesedan, kan inte längre komma ihåg hur många år som gått.
Hon bröt dem i en bilolycka och hade inte råd att betala några läkarkostnader.
Så nu sitter hon där, med sina ben i konstiga vinklar och måste släpa sig hem längs gatan.
När natten kommer.
13 Januari 2010
Vi åker genom dimman på någon sorts bro.
överallt finns stegar som leder ned i havet av grått dis.
Vi ser ingenting.
Under broarna kan man urskilja människor kring en eld.
Människor med fattigdom skrivet längs kindbenen.
Med hunger utskuren kring revbenen,
och trötthet mellan de skeva ryggkotorna.
Jag fryser.
En familj möts på en åker. Pappan omfamnar sin son. Håller honom hårt mot bröstet. Sa tätt, sa tätt. Sedan tar han varsamt sin hustrus ansikte i sina smutsiga händer och kysser henne. Lätt och kärleksfullt.
De tar varandra i handen. Mamma, Pappa, Barn, och vandrar iväg över fältet.
För vad gör man när svälten och kylan är en ständig gäst?
Man älskar, man älskar, och älskar.
14 Januari 2010
Allting är så annorlunda här.
På torget i stadens centrum bor en man med oseende ögon.
Han sörjer att människan är ett djur som aldrig lär sig att älska.
Med sina grumliga ögon blickar han ut i dimman varje morgon
och minns en annan tid, innan takten lämnade hans fötter.
Nu är han så tunn att han inte längre har någon skugga.
En natt dricker sig vår chauffor full på indiskt öl och whisky.
Han tar tag i oss och frågar med sin drukna röst:
"If you don't mind..."
"If we don't mind what?"
"me saying you are very beautiful..."
Han lägger armen om mina axlar, trycker ansiktet mot min hals, försöker kyssa mig.
Jag puttar bort honom och skrattar. Låtsas att jag inte förstår.
Gör mig dum, som vanligt.
Vi låser in oss i vår hydda och vågar oss inte ut igen förrän nästa morgon.
Det springer råttor i taket. Jag mår illa, jag vill kräkas.
Allting är så annorlunda här.
15 Januari 2010
Vi sitter i bilen på väg till Delhi. Vår chaufför är gladlynt och pratar högljutt om allt möjligt.
Rosi pratar tillbaka, konverserar. Solen har nästan försvunnit bakom horisonten nu.
Endast en purpurfärgad himmel vittnar om den försvinnande dagen. Jag försöker delta i samtalet,
men misslyckas. Allt jag kan känna är äckel. Den unkna stanken av öl i andedräkten,
en ljummen suck emot min hals.
Jag mår illa igen.
"STANNA BILEN, JAG MåSTE JU FöRFAN KRäKAS".
Utanför bilrutan står en kvinna med sönderbrända armar.
Hon ber om pengar.
"Money, money, money" säger hon och visar på det kraftlösa
barn som hon krampaktigt trycker mot sin barm.
Det är döden som står där, tänker jag.
Den finns i hennes ögon, i det strama partiet kring hennes mun.
I hennes bedjande röst.
"STANNA BILEN, JAG MåSTE JU FöRFAN KRäKAS".
