JOHANNES THE KILLER

Molnen hänger tunga och svarta över stockholms innerstad. Sjukhusbyggnaderna höjer sig likt svarta monster emot skyn. Var är jag?

I Johannesgrottan sitter johannes, mördaren, och fryser. För hösten tog allt. Växtligheten, värmen och närheten. På ön finns inte längre någon att älska. Inte längre någon att mörda. Och vad tar man sig till, som mördare, när allt redan har dött?

Och jag vill inte minnas, Johannes, för det känns som att lägga krokben för sig själv. Jag snubblar, för även jag är ensam och vilsen, och jag fick aldrig veta var du tog vägen. Du lämnade aldrig ön, men ön lämnade mig. Och jag vill berätta för dig att Stockholm är annorlunda. Hårt.

Folk ser inte skogen för alla träden. Hela mänskligheten är engagerad i jakten på den påstådda meningen med livet. Men egentligen är denna jakt bara en produkt av människors oförmögenhet att handskas med det faktum att världen är ett moraliskt vakum. Det finns inget högre syfte med att lejonet äter zebran eller att spindeln äter flugan. Det finns ingen moral, det finns ingen mening. Allt är slump och allt annat är klischeer. Eller, i bästa fall, drömmar.

Det finns så mycket regn som aldrig faller, Johannes. Som bara samlas där i molnen och ökar trycket i atmosfären.

Och snart är mina tårkanaler fyllda till bristningsgränsen.

Och så kommer de till slut. Orden tillägnade dig. Du har fattats mig så länge nu. Så länge att jag inte längre vet om det jag känner när tankarna snuddar vid dig verkligen är saknad eller bara en rastlöshet som jag vet att du skulle passa perfekt att döva. Vetskapen om hur effektivt du skulle kväva tystnaden som ekar i mig. Men vännen du hör aldrig av dig, och det gör inte jag heller.

P.S. Jasmine är fantastisk, hon kompletterar mig. Med henne får jag lov att vara en surkärring.