JOHANNES THE KILLER

Fick jag hålla din hand då och då, skulle jag klara vad som helst. Men det är inte så lätt som det verkar. Och det skrämmer mig när jag tänker på hur djupt vi förmår göra varandra illa. Jag saknar din röst och dina ögon, färgade som inga andra. Och jag saknar dina fingrar mot min kind.

Fick jag bara en chans att ställa allt till rätta. Fick jag bara chansen att älska dig en sista gång. Även om det vore just det: den sista gången. Oundvikligen.

P.S. Jag skulle hålla era händer hela natten igenom om ni bad mig. Jag skulle stryka håret ur pannan och viska sagor om hur vackert livet kan vara. Om sommarregnets lätta smattrande mot taket, om sval dagg emot nakna fotsulor en tidig morgon på väg hem. Om att hålla händer i mörkret när ingen ser. Om att älska varandra i smyg, bakom långa luggar och polokragar. Om purpurfärgade gryningar och frostbitna kinder. Om iskristaller på fönsterbläcket och ångande andedräkt i vinternatten.

Jag skulle kunna ägna dagar och nätter åt att berätta om min tid i Mandal, Norge. Jag skulle kunna berätta om Eli Anne. Om sagolika solnedgångar och sand mellan tårna. Om havet; om salta stänk och doften av tång. Jag skulle kunna berätta om Jasmine och Therese och Jennifer och Martin och John. Om hur livet plötsligt smög sig närmre. Jag skulle kunna ägna 100 sidor endast åt att berätta om oändliga nätter. Om att stjäla kyssar av söta pojkar i mörka gathörn. Jag skulle kunna skriva en hel bok. Isolera mig ett år och få orden att räcka till att förklara. Den skulle heta "Jennifer, Jasmine & jag" och den skulle dedikeras åt allt det som jag lärt mig att älska. Men ni skulle ändå aldrig förstå.

Jag kommer att kunna berätta en dag, men inte ikväll och inte imorgon och inte nästa vecka.
En annan dag.

Solen väcker mig extra tidigt den här dagen och jag minns att jag har glömt att dra ned mina trasiga persienner. De lätta strålarna letar sig fram till mitt ansikte (och stryker sömnen ur ögonen) redan klockan tio minuter över sex, men det gör mig ingenting. Jag måste ändå kliva upp och ta mig iväg till jobbet.

Det är kyligt i det tomma huset om morgnarna nu för tiden. Luften är hög och klar. Även om det blir varmt om dagarna skänker mig kvällarna och morgnarna en försäkran om att hösten är på väg, och jag försöker förtvivlat att lapa i mig all sol jag kan. Jag sparar på  ljuset och värmen och gömmer dem  på en plats i hjärtat som är helt och hållet tillägnat sommaren och dess vackra kvällar.

När jag är ensam känns huset överväldigande stort. Jag klarar inte av att fylla det med kärlek och värme, så som min mamma tycks göra med sin blotta närvaro. Jag saknar ljudet av pappas gitarr och de välvilliga, livsbejakande tonerna från min mammas stilla sång. Jag saknar att känna Flisas mjuka, varma päls mot mina fötter när jag kryper ned i sängen om kvällarna. Och jag saknar att lämna små lappar på köksbordet åt mina sovande föräldrar, när jag smyger iväg till jobbet tidigt om morgnarna.

Att ensamheten kan kännas så stor är någonting jag aldrig tidigare upplevt. Vanligtvis älskar jag ensammorgnar. Att äta frukost i hängmattan och dra täcket lite tätare kring mig. Stereon på högsta volym eller en bok mellan fingrarna. Nu växer tomrummet inom mig och gör mig sjuk. Det växer sig så stort att det känns som om bröstet skall brista och ensamheten sakta sipra ut och förgifta mänskligheten.

 

Imorgon åker jag till Norge. Förhoppningsvis blir det allt jag någonsin drömt om och lite till.