JOHANNES THE KILLER

Molnen hänger tunga och svarta över stockholms innerstad. Sjukhusbyggnaderna höjer sig likt svarta monster emot skyn. Var är jag?

I Johannesgrottan sitter johannes, mördaren, och fryser. För hösten tog allt. Växtligheten, värmen och närheten. På ön finns inte längre någon att älska. Inte längre någon att mörda. Och vad tar man sig till, som mördare, när allt redan har dött?

Och jag vill inte minnas, Johannes, för det känns som att lägga krokben för sig själv. Jag snubblar, för även jag är ensam och vilsen, och jag fick aldrig veta var du tog vägen. Du lämnade aldrig ön, men ön lämnade mig. Och jag vill berätta för dig att Stockholm är annorlunda. Hårt.

Folk ser inte skogen för alla träden. Hela mänskligheten är engagerad i jakten på den påstådda meningen med livet. Men egentligen är denna jakt bara en produkt av människors oförmögenhet att handskas med det faktum att världen är ett moraliskt vakum. Det finns inget högre syfte med att lejonet äter zebran eller att spindeln äter flugan. Det finns ingen moral, det finns ingen mening. Allt är slump och allt annat är klischeer. Eller, i bästa fall, drömmar.

Det finns så mycket regn som aldrig faller, Johannes. Som bara samlas där i molnen och ökar trycket i atmosfären.

Och snart är mina tårkanaler fyllda till bristningsgränsen.

Och så kommer de till slut. Orden tillägnade dig. Du har fattats mig så länge nu. Så länge att jag inte längre vet om det jag känner när tankarna snuddar vid dig verkligen är saknad eller bara en rastlöshet som jag vet att du skulle passa perfekt att döva. Vetskapen om hur effektivt du skulle kväva tystnaden som ekar i mig. Men vännen du hör aldrig av dig, och det gör inte jag heller.

P.S. Jasmine är fantastisk, hon kompletterar mig. Med henne får jag lov att vara en surkärring.

Nu drömmer jag om gångna vintrar. Om långa luggar under tjocka yllemössor och om mjuka vinterhimmelsögon. Om ett sammetsvart mörker som sänker sig över världen likt ett balsam för alla sömnlösa själar. Jag drömmer om barnaskratt i hackstabacken och frostbitna äppelkinder. Om allra hjärtans kär. Lilla livet, lilla döden. Och så, förståss, hur du kämpade för livet under isen en decembernatt.

Det var vintern 2006 och jag tänkte bara på mig själv. Upptagen av mitt eget brustna hjärta. Tills du en dag slog näven i bordet och sade att du inte orkade längre, att du var trött på allt mitt tjat om hur fantastisk han var. Och då plötsligt förstod jag allt. Jag lyfte blicken och det stod skrivet där, i dina ögon, svart på vitt. Lilla livet, lilla döden. Allra hjärtans kär.

Jag visste med ens att min sorg även var din sorg. Att när jag föll så med mig föll du. Att jag inte längra bara var den bestulna utan även tjuven i dramat. För någonstans, på något sätt hade jag lyckats knycka något som tillhörde dig. Och i den stunden ville jag inget hellre än att fly. Lösas upp i mina minsta beståndsdelar och lämna jordeytan för all framtid. Bli en del av en avlägsen galax någonstans i yttre oändligheten.

Jag mötte ostadigt din hungrande, sårade blick, insåg att jag inte kunde lämna dig. Att jag inte kunde fly, att jag inte kunde fortsätta stampa på ditt redan blödande hjärta. så jag tog din vantbeklädda hand i min och sade med darrande röst:
"Jag älskar dig, du är min bästa vän, det allra finaste jag har. Men det du vill ha, kommer jag aldrig att kunna ge dig."

Än idag drömmer jag om den natten. Allt det som kunde blivit våra liv. Än idag önskar jag att jag kunnat älska dig tillbaka på samma sätt, kunnat ge dig allt. För vi hade varit så förfärligt fina tillsammans och min hand passar så rysligt bra i din.

Men allra hjärtans kär, hjärtat är en hjärtlös jägare.