Can I have this dance?
Du tog mina händer, sa att jag var det vackraste som hänt dig.
Och jag vet
att jag aldrig
var...
Aldrig kommer
att bli...
Jag skadar mig själv. Igen.
Spenderar timmar på ett dammigt badrumsgolv i någon förort någonstans utanför Göteborg. Jag minns inte längre var. Inspekterar varenda millimeter av min nakna hud. Rör vid de ställen där ångesten tar fäste. Mina axlar. Min mage. mitt bröst. Mina trasiga knän.
Men jag vet.
Jag vet att jag aldrig
var...
Och Aldrig.
ALDRIG kommer att
bli...
Alone on the Pavement
Det är att reagera instinktivt. Som den naturliga intuition som säger oss att springa från rovdjuret. Oundvikligen dras jag till dig. Gång på gång på gång på gång. Kommer du alltid att hålla den delen av mitt hjärta? Kommer den alltid att fattas mig?
Jag lämnar staden för skärgården och kommer inte tillbaka igen förrän i höst. Jag vet inte om det här är rätt beslut. Det enda jag vet är att jag kommer att sakna DIG, igen... Och alltid.
Men vi har ju Norge att dela. I våra hjärtan och med all vår intensiva längtan.
Jag älskar dig.
Nu: Chet Baker och jag har aldrig varit kär förut.
"What am I supposed to do when the best part of me was always you,
And what am I supposed to say when I'm all choked up and you're okay" ~ The Script
Juni 18, 2010
Årets första bad.
Jag är sen i år. Jag som alltid brukade vara i vattnet innan isen hunnit smälta.
Jag granskade tveksamt mina tjugo år i vågorna.
Tog ett par försiktiga steg utåt och ett extra djupt andetag när vattnet nådde magen.
ett simtag. Två simtag. Tre simtag.
Jag kan det här. Än så länge klarar jag hålla huvudet ovan ytan.
He said "all men will be sailors then
until the sea shall free them" ~ Leonard Cohen
Så skimrande var aldrig havet
och stranden aldrig så befriande,
fälten, ängarna och träden, aldrig så vackra
och blommorna aldrig så ljuvligt doftande
som när du gick vid min sida
mot solnedgången, aftonen den underbara,
då dina lockar dolde mig för världen,
medan du dränkte alla mina sorger,
älskling,
i din första kyss.
Idag vill jag vara Evert.
A breath of air
Femtusen timmar i din säng
och allt du kan säga är
hej
och jag faller inte lika lätt
faller inte lika lätt
faller
inte
lika lätt
utan dig kan jag inte annat än hata mig själv
i mina drömmar
och i verkligheten
min otillräcklighet
min brist på självdisciplin
och
min brist
på luft
jag kan inte andas
bara hoppas på en bättre morgondag
på någon sorts framtid
för annars
vill jag inte leva mer
kan inte ta ett steg till
i dessa skor
för de har blivit för trånga
Jag vill inte resa mig igen
efter nästa fall
stannar jag
på marken
vill inte kämpa mer vill bara
segla iväg
mot horisonten
och måla koltrastar på vita linnedukar
och göra skulpturer i betong
men livet är inte så enkelt
det lärde jag mig tidigt Johannes
så sant
som du är en mördare Johannes
så sant
som du är en mördare
Johannes
Jag vill återvända till grottan
din tillflyktsort
min tillflyktsort
Johannesgrottan
mördargrottan
och alla hemligheter du viskade till vinden
och havet
och förlorade drömmars paradis
Vad hände egentligen med lyckan Johannes?
vad hände egentligen med lyckan?
Nattljud
hur blev vi såhär missanpassade
hur kom vi att bli såhär missnöjda
med oss själva
med vår situation
med våra liv
Jag minns att jag skrek
och att jag kastade något tungt i en vägg
att jag smällde i varenda dörr
och jag minns att du var tyst
Nu sitter jag här igen
med hörlurarna på
musiken på högsta volym
forlorad
stänger ute era höjda röster
er olycka
er trasighet
för jag orkar inte
jag orkar
inte
