JOHANNES THE KILLER

Fylla och ångest. Du lyfter luren och fördämningarna spricker. Väggarna rasar och allt som finns är förtvivlan. Det vi aldrig pratar om, det där som förblir osagt, och det som orden inte räcker till att beskriva.

Jag känner din hunger. Jag känner din längtan, din rastlöshet och din sorg. Och den förtär mig. Fullständigt.

Jag är trött på alla banala klischeer och ändå lever jag dem. Ändå är precis lika jävla förbannat förutsägbar som alla andra.

Jag kokar te och skapar en spellista på spotify som jag döper till sorg. För det enda som kan dämpa min oro är te, och musik som jag kan gråta till i timmar. Och även fast jag aldrig haft svårt att hitta orden så sviker de mig när jag behöver dem som bäst.

Du gråter på toaletten. Jag andas i tomheten där du borde sova, bredvid mig i sängen. Sedan gråter jag också, likaså mamma och pappa, fast flera mil bort, ute till havs på en lånad segelbåt. Och alla sörjer vi samma sak. Att vi förlorade varandra någonstans på vägen.

Det finns bra människor. Och så finns det bättre människor. Och så finns det underbara människor. På senaste tiden har jag funnit mig omgiven av det senaste.

kan man må bättre? Vänner som skickar små kärleksmeddelanden mitt i natten. Som tycker att jag är fin även när jag ser ut som hulken på crack. jag vet inte hur jag har förtjänat det.

Att vara uppe till halv sex på morgonen, bara vi två, och bete oss som idioter. Att skrika genom väggarna. Att ha tvåmannafest när resten av huset sover. Du och jag.

Du skickar mig ett meddelanden ifrån där du är. Om myggen och människorna. Och jag tänker på hur förutsägbart allting ändå är. Jag får tid att sakna dig, och det gör jag, så mycket att det gör ont.

Grillmiddag, och jag dör lite grann inombords, för du sitter där bredvid mig och ger mig lite av din värme. Och då vet jag något har förändrats. Du har kommit mig så nära, plötsligt. Och det är obeskrivligt stort.

Att få spela hej kneckt i småhamnen med er två. Och även då ni älskar varandra får ni mig aldrig att känna mig som tredje hjulet.

Att köra bil för första gången. Fanny vid pedalerna och mina fötter på ratten, joel bakom växelspaken. Jag skrattar ihjäl mig, Fanny dör av skräck.

Och jag kan inte annat än le när jag tänker på att första gången du körde bil var tillsammans med mig.

Du & du & du & du, utan er fyra vore jag inget mer än ännu en ensam människa.


"Problems all left alone,
Weekenders on our own.
It's such fun.
Just a perfect day,
You made me forget myself.
I thought I was someone else,
Someone good."

~ Lou Reed - Perfect day

Jag skolkade från jobbet, stannade i sängen med bentrassel och svala lakan. Vi drack hemmagjord saft och läste högt. Ibland tystnade du, färdades långt långt bort, till en plats dit du aldrig tog mig med. Men varje dag kom jag hem med sönderkyssta läppar.

Du tog min hand en dag och jag minns inte riktigt varför, men du grät, precis som himlen. Och sommaren blev höst. Vinden tog sig innanför alla kläder och du ringde mig ibland för att höra hur det var. Och när jag svarade att jag frös lade du på luren.

Du bjöd hem mig ibland på helgerna. Vi lyssnade på musik och du sa att jag fortfarande var det vackraste du visste. Men dina läppar smakade inte längre utav smultronsaft. Och du hade såriga knogar, för du slog hål i väggen när du blev arg.

Jag minns det fortfarande så tydligt. Dina läppars mjuka rundning, dina ögon lika kalla som regnvåt asalt. Din jagade hållning, ditt krampaktiga tag om min rygg. Hur du drog med fingrarna längs min käklinje. Hur du, den enda gången, sade att du älskade mig.

Och hur du sen. Försvann.

Jag har lagt märke till att det är sommar igen. Men jag är inte 16 längre.
Jag faller inte lika lätt.