JOHANNES THE KILLER

Jag fick ett brev. Ett riktigt brev med frimärken. För första gången sedan jag var 12 år och hade miljontals brevvänner utspridda över hela landet. Jag läser det, och jag läser det igen. och igen. och igen. Och jag våndas. Sedan låser jag in det i mitt smyckeskrin. Smyckeskrinet gömmer jag omsorgsfullt, längst in i det mörkaste hörnet av vinden, bland spindlar och ihjälfrusna flugor. Där det hör hemma, bland döda ting. Och jag minns. Minns allt det där som var. Och jag hatar dig. För ett 13 år försenat brev. 

Jag vill så gärna hjälpa henne (för 13 år sedan). Den 6 år gamla flickan i den mörka korridoren. Bakom tunga trädörrar på ett smutsigt advokatkontor. Men tiden gick och flickan försvann. Och ibland kan jag minnas precis allt; hennes ögon, hennes hår, hennes händer, hennes knappnäsa. Till och med hennes lukt. Andra dagar är det som om hon aldrig funnits. Då kan jag inte längre erinra mig hennes ansikte. Kan inte känna för henne. Minns inte hur det var att älska henne. Minns bara tomheten. Och dammet. Och korridoren.

På Prisxtra fångas min blick av en flicka med ett särdeles vackert, rött hårsvall. Och jag tänker att fick jag själv bestämma, så skulle mitt hår se ut precis just så.

Med ett sådant hår skulle jag endast gå iklädd skira, rosa balettkjolar och kolsvarta motorcykeljackor. Om dagarna skulle jag gå omkring i "pippi långstrump kängor" med håret slarvigt uppsatt i en knut, och tusentals fräknar över näsryggen. Och om nätterna, i pulserande nattklubbslokaler, skulle jag ha mitt trassliga, röda hår utsläppt, lårhöga skinnstövlar och flörta med kedjerökande ynglingar bakom kajaltunga ögonlock. Jag skulle ha alldeles för lätt att förälska mig i långa, gängliga pojkar och varenda förälskelse skulle träffa mig som en blixt ifrån klar himmel.

En dag skulle jag träffa en ung man med gråa, allvarliga ögon och bottenlösa skrattgropar. Han skulle plantera miljoner fjärilar i min mage och kyssa mig så mjukt som ingen annan. Plötsligt skulle alla andra kärlekar verka meningslösa och jag skulle lämna tiotals nattklubbspojkar efter mig med trasiga hjärtan.

Vi skulle spendera hösten tillsammans. Den vackraste hösten i mitt liv. Och i efterhand skulle jag sakna hans rysligt mjuka händer. När våren kom skulle han lämna mig för en flicka med fantastiska bruna ögon. Och jag skulle helst av allt vilja sluta andas. Det skulle kännas som att träffas av en hagelskur, mitt i hjärtat. Jag skulle sluta äta och stänga in mig på mitt rum med täcket över huvudet. Det skulle ta månader, kanske rent av år att komma över honom. Men en vacker dag skulle jag stiga upp ur sängen och mina ögon skulle vara lite mindre gråtsvullna.

Med tiden skulle jag börja förälska mig i gängliga nattklubbspojkar ígen och varje förälskelse skulle få mig att tappa andan. Men jag skulle känna ett litet styng i hjärtat varje gång någon nämnde hans namn och jag skulle för resten av mitt liv vara extra svag för pojkar med allvarliga ögon och bottenlösa skrattgropar.

Idag funderar jag över alltings förgänglighet. Blommorna har redan börjat vissna och även om solen dröjer sig kvar kan jag känna höstens kyla smyga sig på från alla håll. Sommaren fattas mig redan.

Ibland får jag svårt att andas när jag tänker på allt som gått förlorat. Då kryper jag längst in under mitt skrivbord och väntar på att andan ska fånga mig igen. De finns dock dagar då trycket över bröstet aldrig släpper. Då springer jag. Springer tills musklerna skriker och det svartnar för ögonen. Bara för att vara säker på att jag fortfarande lever. Och det gör jag.

Varje gång.

Hur mycket jag än försöker så kan jag inte förlika mig med att allt, förr eller senare, måste ha ett slut. Att ingenting är beständigt. Ibland vaknar jag mitt i natten med en oupplöslig klump i halsen. Någonting som river i mitt bröst och en olustig känsla av att vara ihålig. Det är som om varenda människa jag en gång älskat och som gått mig förlorad har grävt sig ett hål kring hjärtat. Där finns nu ett tomrum som breder ut sig likt en vallgrav. En vallgrav som hindrar nya människor jag möter från att ta sig allra längst in.

Och sen handlar det som vanligt om dig. Hur du fortfarande hemsöker mitt hjärta efter alla dessa år. Det finns dagar då jag önskar att du hade älskat mig, åtminstone en enda av det oändliga antal månader jag spenderade med hjärtat i halsgropen. Det finns dagar då jag önskar att du hade insett hur varenda millimeter av min hud brukade brinna av längtan. Hur jag brukade sitta instängd på mitt rum flera veckor i sträck och skriva hela romaner om hur mjuk din beröring kändes mot min ryggtavla tidiga junimorgnar. Att du hade insett hur skrämmande svart natten kan bli ibland, när man plötsligt blivit lämnad ensam. Och att det inte bara är i böcker man kan gråta ett världshav.